3 års trots

2014-07-26 12:35:18 Allmänt
» Kommentarer(0) «


... ja vi är där. Hugo trotsar konstant och har gjort det så länge jag kan minnas typ. Seriöst, tar aldrig trotsen paus någon gång? Nu är det riktigt illa iallafall. Han gör aldrig som vi säger, vi tjatar och tjatar, han ger sig aldrig och han ska göra allting själv, och går han exempelvis ner för en trappa själv och Tobias/jag tar honom i handen vid sista steget blir han helt hysterisk och ska gå om hela trappen typ. 
Jag veeet att trots egentligen är en bra grej, de betyder att de utvecklas och beprövar oss föräldrar och gränser, och sedan har jag för mig att jag läste i mina psykologi kurser att de även betyder att barnet är bekväm och trygga med föräldrarna om det trotsar. Inte skulle väl ett osäkert barn sätta sig på tvären om han/hon inte trodde föräldrarna skulle stå ut utan lämna bort han/hon pga det.. typ. Haha 
 
Men iallfall, det är skit jobbigt just nu. Jag har ju varit hemma med Hugo nästan hela veckan och spciellt två dagar har varit ett living hell. Om man får säga så. Det känns som jag inte gör annat än skäller på honom, sen så är man ju ingen expert på föräldraskap heller så jag vet ju inte om jag gör rätt. Jag skulle vilja ha hit någon super nanny (som på det där programmet) och låta henne se hur vi gör och sedan berätta vad vi gör för fel och rätt. 

Sedan vet vi inte riktigt var vi ska göra av all energi som han har, han sitter väääldigt sällan still. Enda gången är när han kollar på film, och då ska han hellst redan varit ute och lekt/sprungit hela dagen. Men typ som när vi äter, helt omöjligt att sitta still på rumpan och äta. Det provocerar mig så sjukt mycket att det ska vara så svårt att sitta still, eller stå still när man smörjer på solskyddsfaktor (är bara två av många exempel). Och när jag blir sådär provocerad känner jag mig skit elak. Uhhh, vem viste att föräldraskap skulle bli så inveklat. 

Tur jag älskar honom så mycket som jag gör, han är ju trots allt världens bästa och underbaraste!
Så ni behöver inte kommentera och tycka jag gnäller på min son, typ som att jag inte är nöjd med honom. För det ÄR jag. Skulle aldrig vilja ha honom på något annat sätt, jag vill ha honom såhär och uppfostra och lära honom gränserna själv (med Tobias såklart) som han håller på och testar just nu. Även om det får mig att slita allt hår från mitt huvud. Jag ville bara skriva av mig lite av mina tankar kring detta.

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback